SOFIA NORBERG

Kroppskomplex
 
Idag fick det bli ett spontant inlägg om kroppskomplex. Vad har man inte en blogg till än för att kunna skriva av sig då och då?
 
Att leva med ständiga kroppskomplex är ingen lek. Alla har något som man kan säga att man inte gillar med sig själv; för stor näsa, för pluffsig mage, konstig kroppsform eller något så litet som ett födelsemärke. Mina kroppskomplex började i lågstadiet då jag blev kallad för "tjockis" och fick lära mig att det var något dåligt. I ett samhälle som detta vi lever i med sjuka ideal blir detta inte svårt att tro på heller som 8-9 åring. Mina komplex blev endast ett faktum när jag kom upp i åldern. Jag har fått höra massa åsikter om min kropp av människor som inte har rätt till dessa åsikter om just min kropp; mitt huvud var för stort, min rumpa för platt, mina ben för tjocka, min mage var inte platt, för tjocka armar, fula kläder, för stor näsa. Listan kan göras lång. Som en tyst liten tjej som inte vill någon illa tog jag åt mig orden och sa aldrig ifrån. Dessa ord blev en verklighet hos mig, jag blev tillsagd hur jag såg ut och detta såg jag även i spegeln. Jag började hålla in magen och använda smink i skolan, för det var det enda jag kunde göra just då. Jag lärde mig hur jag skulle stå för att se så smal ut som möjligt på bild, gärna med lite tightare jeans som kunde hålla in mitt fett på låren så jag kunde få ett tydligare thigh-gap. Jag kommer ihåg att jag tänkte flera gånger att jag lätt skulle kunna göra en fettsugning när jag blev myndig. Vill påminna om att jag var 13-14 år. 
Hör ni hur sjukt detta låter? Det är hemskt, men det är verklighet för så många människor där ute, som precis som jag, blivit hjärntvättade med att man inte duger som man är. 
Idag har jag lyckligtvis lyckats tränga in lite vett i detta vansinne. Jag kan fortfarande ganska ofta sjunka ner på botten igen och må så otroligt dåligt över min kropp, få ångest över det jag äter och helst aldrig vill visa mig i en bikini igen. Men det finns även vissa dagar då jag känner mig råsnygg, och jag har fattat att det är okej att tycka om sig själv också. Jag har inte en perfekt kropp (vad är egentligen en perfekt kropp? Är inte alla fungerade kroppar perfekta?), men jag har lärt mig själv att jobba med det jag har. Jag har ben som orkar ta mig upp för branta backar, jag har armar som orkar bära upp matvaror för trappor varje vecka och dessutom gör min kropp allt i sin väg för att hålla mig frisk. Det är dags att ge den mer cred samt byggstenar att jobba med, och allt börjar med hjärnspökena som tog en stadig plats i min hjärna för 12 år sedan. I'm workin' on it.
 
Du är perfekt precis som du är. 
#1 - Elin

Mycket bra skrivet!

Svar: Åh tack!
Sofia

#2 - Lili

Bra och viktigt inlägg! Det är okej att tycka om sig själv, även fast man inte är "perfekt". Folk har alldeles för många åsikter om andras kroppar och saknar vett att hålla dem för sig själva. Delvis förståeligt, de växer ju också upp under detta pressade patriarkala samhälle där kvinnor måste se ut på ett visst sätt. Det är liksom, på något sätt, okej att kommentera kvinnors kroppar. Väldigt synd, det måste vi ändra på!